Mina teckningar och akvareller tar inte så många omvägar, de är ofta pang på rödbetan i sin plumphet och ovärdighet om samhällskroppens förryckta färd.
Det börjar på platsen jag befinner mig på, med mig själv som en registrerande penna. Det finns ingen särskild plan förutom vad som ligger och skräpar närmast i hjärnan och stunden: Drömbegär, slalombacke, mobilsnapshots, arkivalier eller vad som håller ihop allt på pappret.
Det fortsätter: Min hand snubblar genom språkformer och bildintryck, citat från rättegångsreportage, rader ur mina dikter, snubbel på tangentbord, sånger, nonsensord eller metadata från databaser: Rader som inte vet vad de påstår, impertinenta utrop som kastar sig över sin egen teckning och fäller krokben. Vissa teckningar saknar text men har en underliggande relation till ord. Det skrivna ligger i symbios med bilden som tecknas fram och skrivs ren runt textväven, ofta under en lång ”drömtid”.

Åse Frid